Svart Lucia
Okej, jag håller med, det är strax februari och julfirandet är numera ett minne blott, men det har gett mig tid att smälta. Jag vet att jag passerat 30-strecket och all grundläggande kunskap om det mesta som tillhör vår vardag borde vara rätt solklart. Men jag slutar aldrig riktigt förvåna mig själv. Då och då i livet kommer jag på mig själv att vara helt ute och cykla. Som när jag i 23-årsåldern upptäckte att TV-kanalen "Discovery" var det engelska ordet för upptäcka och inte något ihopsatt påhitt som jag uttalade "Disco Very". Jag pratar om sanningar som jag aldrig fått konfrontera i vuxen ålder och som jag efteråt känner mig rätt dum över. Så varför inte skriva ett blogginlägg om det?
På Klagstorps skola (skåne, nära Anderslöv, nära Trelleborg) var traditionen att femmorna gick luciatåget innan skollovet. Jag minns i ärlighetens namn inte speciellt mycket av själva tåget - vi var väl ett 30-tal elever som sjöng halvfalskt, om man inte var tjej och sjöng i kören förstås. Det fanns inga killar i kören. Jag funderade trots det över att kanske vara med men ungefär samtidigt som idén kläcktes förändrades min röst något så drastiskt så jag avfärdade den tanken snabbt. Det tillsammans med att kören underförstått egentligen bara var för tjejerna, och det skulle nog inte ses med blida ögon om någon av killarna ville vara med där. Dettta var långt innan Idol, Fame Factory, So you thinnk you can dance och allt annat som gjort det helt okej för killar att både dansa och sjunga. Vi killar skulle å andra sidan inte gilla om tjejerna skulle komma in på vår innebandyplan (som var asfalterad och egentligen en tennisbana) och vilja spela med oss. Jag tror att tjej- och killvärlden var mer främmande för varandra då än vad den är idag. Kanske inte mer främmande, men mer uppdelad.
Nu kom jag på ett sidospår, tillbaka till poängen. De flesta av killarna hade nog tomtedräkter på sig men lilla Robert ville vara... alltså jag vet inte var jag fick det ifrån men det verkade inte konstigt då och när jag känner efter - och struntar i omväldens övertygande argument - så skulle det kännas helt naturligt (nåja, kanske inte lika) om det vore idag. Jag ville vara en sotare helt enkelt. Och ingen sa emot mig, tvärtom, jag minns hur engagerad Ingrid Frigyes, vår lärare, var. Hon tog med sig en svart cylinderhatt som var kantstött och något ihopplattad hemifrån. Sen kläddes jag på svarta kläder och fick svart smuts på kinderna. Till detta höll jag en klassisk ljuslykta i handen... OKEJ!!! jag erkänner, jag har inte sett någon sotare i något luciatåg efter det, men det tar ändå emot. Någonstans säger något mig att "Jodå, det är kanske inte vanligt men sotare är en typisk luciatågsingrediens".
Discoverygrejen var något jag kunde börja bearbeta direkt då jag förstod väldigt snabbt att jag hade tänkt fel i alla dessa år, medan sotarpojken i luciatåget fortfarande, så här snart två månader senare, inte vill acceptera sitt nederlag. Finns det någon där ute som kan ge sotarpojken ett litet hopp? Någon som känner som honom? som kan bekräfta hans existens mer än som en förvirrad småskolepojkes infall och förvirring.
