Fotbollskarriären i ord - så här långt (min hyllning till en boll...)
Min allra första seniormatch i Fotboll gjorde jag som fjortonåring i Anderslövs BoIK B-lag. Jag minns inte speciellt mycket av den. Det var bortamatch och på grus. Motståndarna hade färgen grön. Resultatet tillhör historien och är sedan länge glömt men jag vill minnas att jag gick därifrån med hedern i behåll. Det starkaste minnet från matchen var armbågen jag fick i nacken, då bollen var på väg mot andra planhalvan och ingen, inte heller jag, såg motståndarspelaren som på väg tillbaka smög upp bakom och tryckte till. Inte för att skada men tillräckligt för att göra en fjortonårig debutant rädd.
Dagen efter fick jag ett samtal från Trelleborgs FF. Min talang skulle frodas och mina tränares profetior skulle gå i uppfyllelse. Det pratades mycket om talangen från Anderslöv. Jag hann fylla femton när jag åkte med på deras träningsläger i Danmark. Vilsen och malplacerad kring alla de rutinerade fick jag stå min första match i ett regnigt … Debuten minns jag tydligt – vi förlorade typ med 7-någonting. Flera tavlor av mig.
Tredjemålvakt efter två landslagsrävar blev det inte mycket spel som sexton/sjuttonåring, än mindre som junior. Jag gick med de andra i laget i klassen SMID, ett idrottsinriktat program där vi spelade mycket boll med TFF. Två års intensivt tränande där min utveckling inte gav några resultat. Helt matchotränad lämnade jag elitfotbollen för mitt gamla lag Anderslövs BoIK. Det blev B-lagsfotboll över sommaren.
När hösten närmade sig spenderade jag mycket tid med pappas företag och lastbil utomlands och ryckte tre dagar efter min 20-årsdag in i lumpen. Fotbollen nedprioriterades. Jag gjorde två matcher under den 15-månadersperiod jag gjorde min plikt som ung man och svensk medborgare.
Mina vingar tog mig till Halmstad 2001 och jag började på militärhögskolan. Jag lärde känna en kille från halmstad som drog med mig till Simlångsdalen och jag försökte träna så gott det gick. Lite B-lagsspel blev det. Jag kom igång med fotbollen igen helt enkelt. Tyvärr så är det sista jag minns av min karriär i det laget en match som spelades dagen efter en stor fest och jag var riktigt bakis… mig kunde man beskylla säkert för tre mål och mitt engagemang var… inte det bästa. Jag tyckte ändå att tiden i Simlångsdalen var trevlig… jag tror ingenhar någon tagg i sidan på mig för den sista saken. Setien var klar sedan innan
Jag kom att flytta till Göinge 2003, efter examen. Jag började snart spela i Ballingslöv, Erol var den som drog med mig. Ballingslöv var en division 6-klubb som satsade på att vinna serien 2004. Jag blev intressant och började i klubben. Tyvärr så hade jag en del studier kvar så jag blev inte jättefrekvent på träningarna. Tillsammans med min matchotränade kropp blev det B-laget med ett par inhopp i A-laget. Mot hösten 2004 började jag på musikteaterskolan… fotbollen nedprioriterades än en gång. Året efter flyttade jag ner till Cypern och mitt artistäventyr började.
2006 var jag tillbaka och jag började spela i Bjärnum, det var närmre mitt kära Vita hus men säsongen där blev inte vad jag hoppades på. Stämningen målvakterna emellan var inte så som den brukar vara när det kommer till fotbollslag. Sen var vi tre stycken där jag tappade stinget lite. Nu fick jag dock testa på att spela lite utespelare när vi två som inte spelade i A-laget alternerade.
Då skulle ni ha varit med!! Som en avbytare blev jag insatt i två matcher mot slutet av säsongen. Första matchen avgjorde jag med en klack á la Zlatan… efter att ha spelat riktigt bra. Nästa match kom jag in efter 60 minuter och min första touch på bollen var en nickskarv fram till nästa mål. Jag gjorde även ett felaktigt avblåst mål men det som hela fotbollsgöinge pratade om efteråt var min klockrena cykelspark, eller ”bicy” som vi kallade den när vi var små. Visserligen tog den stolpe ut men suset fick nog hela Bjärnum att stanna upp. Så det är inte svårt att lista ut att jag fick blodad tand på en topposition i ett fotbollslag istället, sådär en tretton år efter min seniorkarriär och ytterliggare en hel del år efter att min målvaktskarriär av en slump startade. Jag råkade kasta mig efter en boll som inte var ämnad för mig på Klagstorps IF idrottsplats en dag när de testade målvakter. Det blev tyst och min tränare Leif sa när han hämtat sig ”Marcus, ge handskarna till Robert”
Min blodade tand fick vika sig för en annan tand – en tand som var blodsprängd! Det blev mer artisteri i Barcelona. Jag återvände i oktober 2007 och under tiden jag var i Spanien bestämde jag mig för att när fotbollen blir aktuell igen ska jag spela med fötterna… utan målvaktshandskar… Pontus draftade mig till Farstorp där jag nu försöker slå mig in i ett A-lag. Tyvärr så har året kantats av en skada och en kondition som jag förlorat helt. Vem kunde tro att min 29-åriga kropp inte skulle klara springa som en a18-årings? Speciellt efter år som målvakt… vi är rätt lata i ärlighetens namn.. hrm. Säsongen har inte alls blivit som jag hoppats och jag spelar på sin höjd 20 minuter per match – i B-laget., Då pratar vi den lägsta serien i Sverige… det är nog bara att inse att jag inte är bättre. Jag ska göra ett försök till när jag kommer upp till Norrköping, för resten av säsongen ska jag nog rikta in mig på att träna upp min kondition och inte hoppas på mer än att vara utfyllnad på matcherna. Tungt men så är sportens värld. Grym gentemot de som inte håller måttet.
Nu ska man veta att fotbollen har varit sekundär ända sedan jag lämnade TFF, visst har jag väldigt mycket boll i mig men mina intressen har farit och flugit genom åren. I ärlighetens namn så ångrar jag ingenting. Jag har ett fantastiskt och spännande liv och jag anser att jag gjort bra ifrån mig så här långt. Det är mest när man tänker tillbaka och funderar var fotbollssagan tog vägen, där jag skulle bli huvudperson och vara framgångsrik… då kommer nyckelfrågan – skulle jag vilja ändra på någonting… nej, inte alls. Visst finns där alltid saker i livet man borde eller inte borde göra men mina vägval har jag aldrig ångrat, inte en sekund!! Min kärlek till fotbollen finns dock kvar… jag vill bara spela och känna mig en del av ett lag igen.
För dig som orkat plöja dig igenom min fotbollskarriär i ord (stackare) märker att den inte kommer gå till några betydande historieböcker, men det gör inget, jag har andra avtryck i mitt liv som gör det. Eller så tror jag iaf. Det kanske inte alls blir så men om inget annat saker som ger en mer intressant historia att berätta för mina efterkommande och för att inte tala om min egen självkänsla
God natt fotbollssverige - wherever you are...
Dagen efter fick jag ett samtal från Trelleborgs FF. Min talang skulle frodas och mina tränares profetior skulle gå i uppfyllelse. Det pratades mycket om talangen från Anderslöv. Jag hann fylla femton när jag åkte med på deras träningsläger i Danmark. Vilsen och malplacerad kring alla de rutinerade fick jag stå min första match i ett regnigt … Debuten minns jag tydligt – vi förlorade typ med 7-någonting. Flera tavlor av mig.
Tredjemålvakt efter två landslagsrävar blev det inte mycket spel som sexton/sjuttonåring, än mindre som junior. Jag gick med de andra i laget i klassen SMID, ett idrottsinriktat program där vi spelade mycket boll med TFF. Två års intensivt tränande där min utveckling inte gav några resultat. Helt matchotränad lämnade jag elitfotbollen för mitt gamla lag Anderslövs BoIK. Det blev B-lagsfotboll över sommaren.
När hösten närmade sig spenderade jag mycket tid med pappas företag och lastbil utomlands och ryckte tre dagar efter min 20-årsdag in i lumpen. Fotbollen nedprioriterades. Jag gjorde två matcher under den 15-månadersperiod jag gjorde min plikt som ung man och svensk medborgare.
Mina vingar tog mig till Halmstad 2001 och jag började på militärhögskolan. Jag lärde känna en kille från halmstad som drog med mig till Simlångsdalen och jag försökte träna så gott det gick. Lite B-lagsspel blev det. Jag kom igång med fotbollen igen helt enkelt. Tyvärr så är det sista jag minns av min karriär i det laget en match som spelades dagen efter en stor fest och jag var riktigt bakis… mig kunde man beskylla säkert för tre mål och mitt engagemang var… inte det bästa. Jag tyckte ändå att tiden i Simlångsdalen var trevlig… jag tror ingenhar någon tagg i sidan på mig för den sista saken. Setien var klar sedan innan
Jag kom att flytta till Göinge 2003, efter examen. Jag började snart spela i Ballingslöv, Erol var den som drog med mig. Ballingslöv var en division 6-klubb som satsade på att vinna serien 2004. Jag blev intressant och började i klubben. Tyvärr så hade jag en del studier kvar så jag blev inte jättefrekvent på träningarna. Tillsammans med min matchotränade kropp blev det B-laget med ett par inhopp i A-laget. Mot hösten 2004 började jag på musikteaterskolan… fotbollen nedprioriterades än en gång. Året efter flyttade jag ner till Cypern och mitt artistäventyr började.
2006 var jag tillbaka och jag började spela i Bjärnum, det var närmre mitt kära Vita hus men säsongen där blev inte vad jag hoppades på. Stämningen målvakterna emellan var inte så som den brukar vara när det kommer till fotbollslag. Sen var vi tre stycken där jag tappade stinget lite. Nu fick jag dock testa på att spela lite utespelare när vi två som inte spelade i A-laget alternerade.
Då skulle ni ha varit med!! Som en avbytare blev jag insatt i två matcher mot slutet av säsongen. Första matchen avgjorde jag med en klack á la Zlatan… efter att ha spelat riktigt bra. Nästa match kom jag in efter 60 minuter och min första touch på bollen var en nickskarv fram till nästa mål. Jag gjorde även ett felaktigt avblåst mål men det som hela fotbollsgöinge pratade om efteråt var min klockrena cykelspark, eller ”bicy” som vi kallade den när vi var små. Visserligen tog den stolpe ut men suset fick nog hela Bjärnum att stanna upp. Så det är inte svårt att lista ut att jag fick blodad tand på en topposition i ett fotbollslag istället, sådär en tretton år efter min seniorkarriär och ytterliggare en hel del år efter att min målvaktskarriär av en slump startade. Jag råkade kasta mig efter en boll som inte var ämnad för mig på Klagstorps IF idrottsplats en dag när de testade målvakter. Det blev tyst och min tränare Leif sa när han hämtat sig ”Marcus, ge handskarna till Robert”
Min blodade tand fick vika sig för en annan tand – en tand som var blodsprängd! Det blev mer artisteri i Barcelona. Jag återvände i oktober 2007 och under tiden jag var i Spanien bestämde jag mig för att när fotbollen blir aktuell igen ska jag spela med fötterna… utan målvaktshandskar… Pontus draftade mig till Farstorp där jag nu försöker slå mig in i ett A-lag. Tyvärr så har året kantats av en skada och en kondition som jag förlorat helt. Vem kunde tro att min 29-åriga kropp inte skulle klara springa som en a18-årings? Speciellt efter år som målvakt… vi är rätt lata i ärlighetens namn.. hrm. Säsongen har inte alls blivit som jag hoppats och jag spelar på sin höjd 20 minuter per match – i B-laget., Då pratar vi den lägsta serien i Sverige… det är nog bara att inse att jag inte är bättre. Jag ska göra ett försök till när jag kommer upp till Norrköping, för resten av säsongen ska jag nog rikta in mig på att träna upp min kondition och inte hoppas på mer än att vara utfyllnad på matcherna. Tungt men så är sportens värld. Grym gentemot de som inte håller måttet.
Nu ska man veta att fotbollen har varit sekundär ända sedan jag lämnade TFF, visst har jag väldigt mycket boll i mig men mina intressen har farit och flugit genom åren. I ärlighetens namn så ångrar jag ingenting. Jag har ett fantastiskt och spännande liv och jag anser att jag gjort bra ifrån mig så här långt. Det är mest när man tänker tillbaka och funderar var fotbollssagan tog vägen, där jag skulle bli huvudperson och vara framgångsrik… då kommer nyckelfrågan – skulle jag vilja ändra på någonting… nej, inte alls. Visst finns där alltid saker i livet man borde eller inte borde göra men mina vägval har jag aldrig ångrat, inte en sekund!! Min kärlek till fotbollen finns dock kvar… jag vill bara spela och känna mig en del av ett lag igen.
För dig som orkat plöja dig igenom min fotbollskarriär i ord (stackare) märker att den inte kommer gå till några betydande historieböcker, men det gör inget, jag har andra avtryck i mitt liv som gör det. Eller så tror jag iaf. Det kanske inte alls blir så men om inget annat saker som ger en mer intressant historia att berätta för mina efterkommande och för att inte tala om min egen självkänsla
God natt fotbollssverige - wherever you are...
